Wasim Jamil ST 2018

Effekten av tiden och förmågan att komma ihåg epikutantestet på livskvalitet. En tvärsnittsstudie som analyserar livskvalitet hos patienter med handeksem 1, 5 och 10 år efter epikutantestet.

Hälsorelaterad livskvalitet (HRQoL) är ett samlingsbegrepp som beskriver patientens subjektiva uppfattning om sjukdomens olika aspekter inklusive de fysiska, psykiska och sociala aspekterna. Mätning av HRQoL är ett viktigt instrument för kroniska sjukdomar på grund av dess långvariga negativa psykologiska och socioekonomiska effekter på patienterna. Kroniskt eksem, är en sådan kronisk sjukdom med negativ inverkan på patientens HRQoL. Dermatology Life Quality Index (DLQI) är ett sätt att studera HRQoL för patienter med handeksem. Det är ett frågeformulär som består av 10 artiklar. Frågeformuläret täcker effekten av hudsjukdomar på livskvaliteten under den senaste veckan i följande aspekter: symtom och känslor, dagliga aktiviteter, fritid, arbete och skola, personligt förhållande och behandling. Varje fråga är klassad från 0 (inte alls) till 3 (väldigt mycket). Maximal DLQI-poäng är 30.

I dagens hälso- och sjukvård söker patienter med handeksem först i primärvården där de får diagnosen, lokala behandlingar och råd om handskyddsåtgärder. Beroende på effekten av behandlingen och svårighetsgraden av handeksemet remitteras en del patienter till dermatologiska kliniken för vidare behandling med mer potent lokalbehandling, ljusbehandling, systemisk behandling och ställningstagande till epikutanttestning. Epikutantestet är en objektiv och kostnadseffektiv metod som används när allergiskt kontakteksem misstänks eller måste uteslutas, vilket betyder en utredning som visar om patientens handeksem kan orsakas av en överkänslighet mot ett ämne som finns i patientens miljö. I praktiken, är epikutantestet en period under vilken handeksempatienter har regelbundna kontakter med vården med minst tre besök. Den första kontakten är för beslutet om epikutantestet, den andra och tredje kontakten är för testavläsning samt information om testresultatet. Efter epikutantestet finns inga vidare regelbundna uppföljningar från hudklinikerna, utan patienten remitteras oftast tillbaka till primärvården. Syftet med studien var att utvärdera HRQoL (1-10 år) efter epikutantestet, och se hur testresultat samt hur väl patienterna kommer ihåg sina testresultat påverkar HRQoL.

I studien skickades DLQI till alla handeksempatienter (antal=256, åldern 18-65 år) som testades med svensk basserie för misstänkt allergisk kontakteksem i 2009, 2005 och 2000 vid hudkliniken vid Universitetssjukhuset Örebro. Patienter rapporterade kvarstående besvär med handeksem i 44%, 47% och 53% av fallen 1, 5 respektive 10 år efter epikutantestet. Däremot var den totala DLQI-poängen signifikant bättre 10 år efter epikutanttestet (medelvärde DLQI = 5,5 vilket motsvarar en liten effekt på patientens liv) än efter 1 år (medelvärde DLQI = 7,7 vilket motsvarar en måttlig effekt på patientens liv) (figur 1). Detta kan troligtvis förklaras av patienternas adoption av undvikande livsstilar under deras fritid och dagliga aktiviteter där signifikanta förbättringar noterades. Förbättringen av livskvaliteten var inte associerad med testresultatet eller hur väl patienterna mindes sina testresultat. Trots förbättringen av HRQol över tiden var arbetet den mest försämrade aspekten i DLQI. Patienterna bejakade att handeksemet påverkade deras arbete i 77% och 72% av fallen 1 respektive 10 år efter epikutantestet. Dessa resultat talar för ett behov av regelbundna vårdbesök för handeksempatienter för information om handskyddsrutiner och optimering av behandlingen.